Men när vi började i fyran blev det inte lika kul längre. Redan på första rasten efter skolstarten, min första rast i fyran så var "tuffa gänget" på tallbodaskolan på mig och mina kompisar och gjorde det klart för oss att man lekte inte på rasterna när man gick på mellanstadiet. Helst av allt så skulle man inte tycka om hästar heller. Vi kombinerade de båda och det gjorde oss till ultimata mobbningsoffer. När jag sa till lärarna vad som händer varje dag i skolan så får jag som svar sluta leka häst och ignorera dem bara så slutar de snart. Men detta var något jag inte var beredd att göra. Jag tänkte inte låta mig hindras av några idioter som inte kunde sköta sitt eget. Mamma och pappa rådde mig till samma sak som lärarna. Detta fick mig att undra varför? Då vinner ju mobbarna, de ska lämna mig ifred och låta mig göra det jag vill. Jag var inte den tysta typen direkt och blev arg på mina mobbare och skrek åt dem att lämna oss ifred vilket de aldrig gjorde. Nu började jag att gråta i det tysta varje kväll när jag skulle sova och varje morgon när jag vaknade. Skulle mamma veta att jag grät så skulle hon visserligen trösta mig men hon skulle bara säga försök att inte bry dig om vad de säger, detta var något som jag absolut inte ville höra, jag hörde det ändå mot min vilja hemma och i skolan nästan varje dag. Hur skulle jag inte kunna bry mig? Mobbarna hånar mig för att jag är jag och vågar stå för det, ska jag bara ignorera det?

Jag kommer ihåg en gång när jag och mina kompisar lekte häst i den stora sandlådan. Då kom mobbarna och började säga elaka saker och när jag inte reagerade som jag brukade så började de kasta sand i mina ögon och i mitt hår, de drog mig även i håret. Detta blev min vardag lång tid framöver. Jag började fundera på varför det var just mig de var elaka mot. Jag kom fram till att det måste vara för att jag inte är lika bra som dem, att jag inte är lika cool, lika värdeful. Trots att jag nu bara var 11 år så började jag fundera på varför man skulle leva överhuvudtaget. Ganska ofta så fick jag sitta i möte med lärarna och fick höra: ignorera dem bara så slutar det. Jag undrade varför mina mobbare aldrig fick sitta i möte med lärarna så som jag fick. Det var ju de som gjorde fel och inte jag. Jag tyckte inte att det var rättvist att det var jag som skulle ändra på mig bara för att jag uppenbarligen inte "passade in". Skulle jag ändra mig så skulle mobbana vinna, något jag inte kunde tänka mig. Jag hade lika mycket rätt att vara mig själv och göra vad jag ville som alla andra. Vad jag gjorde skulle de inte bry sig om.